Lovisa Kirkhoff

Och jag vet inte varför jag skriver, för egentligen har jag nog ingenting att skriva om.
det händer något men ändå ingenting just nu. och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka
om det eller tänka. Det går inte att bestämma sig för något sådant. Det bara kommer.
Men jag vet inte om jag vill att de ska komma den här gången. Det borde kännas lätt.

Jag har byggt upp min mur nu, och rädslan över att någon en dag kommer börja knacka
på den och försöka ta sig in innanför ger mig panik och jag vill helst bara fly, jag vet inte.
Att finna den där, den där personen man vet är den man vill bli gammal tillsammans med.
När allting bara blir självklart.

Men kommer man någonsin få uppleva känslan av att allt bara är självklart?
Jag trodde att jag visste hur den känslan var och kanske var det just den känslan, bara det
att den visade sig vara något annat, något mycket mer smärtsamt. Men jag överlevde det.
& det gör man, hur ont det än gör, så överlever man. Lite trasigare än förut. Men man överlever.

Det som inte dödar en gör en starkare? kanske, det gör en lite mer trasig men man lär sig något.
och det i slutändan gör en kanske starkare.

Borde kanske göra något vettigt istället än att bara sitta här och tänka för mycket.


Tell me when you hear me falling